Frustrerande tystnad om sjukvården

Sjukvården toppar mätningarna av vad svenskarna tycker är de viktigaste politiska frågorna. Lägger man till äldreomsorgen, som har rätt mycket med sjukvården att göra, blir dominansen än tydligare. Sjukvården borde alltså vara på alla politikers agenda. Utspel borde följa utspel. Förslag på hur vi ska hantera framtidens utmaningar borde vara de centrala i diskussioner i riksdag, fullmäktige och media. Men det är tyst.

Region Örebro län är ett typexempel. När kom senast en strategisk plan för hur regionen ska hantera dagens och morgondagens utmaningar? Finns det överhuvudtaget någon sjukvårdspolitik kvar hos de styrande? I stället för frågor som handlar om patienternas behov och medarbetarnas krav, får vi utspel om bussar, tåg och flyglinjer. I stället för att söka svaren på sjukvårdens problem och utmaningar, får vi en meningslös diskussion om huvudmannaskap.

Vi som sitter i opposition blir allt mer förvånade och frustrerade över denna tystnad, denna overksamhet som kännetecknar den politiska ledningen av regionen. Visst – de flesta av de socialdemokrater som tidigare styrt har hoppat av sina uppdrag. Men det är ingen ursäkt för att vara overksam. För utmaningarna finns och måste hanteras, här och nu.

I princip alla inser att vi måste förändra sjukvårdens struktur. Vårdcentraler måste bli mer av ”spindlar i nätet” där vården sker nära patienterna. I Västra Götaland har det ansvariga sjukvårdsregionrådet, Jonas Andersson från Liberalerna, skapat strukturer för att ge vårdcentralerna möjlighet att behandla fler. Vården flyttar ut till patienterna, istället för att patienterna ska flytta till vården.

Men i Örebro handlar det mest om akuta utryckningar för att klara av en krisande primärvård. Jag har länge skrivit och pratat om behoven av att höja sjuksköterskornas löner. Det handlar både om ett generellt arbete och om riktade åtgärder, som karriärtjänster. Hittills har det varit som att tala för döva öron.

Nu skriver till och med professor emeritus Lars Calmfors om behoven att se över lönebildningen inom offentlig sektor. I en artikel i DN den 22 maj menar han att lönerna inom nationella serviceyrken, dit vården räknas, måste uppvärderas för att få fler att söka sig dit. Alternativet är en ständig brist på goda medarbetare.

Så vad händer i Örebro? Ingenting. Vi borde i vart fall diskutera hur vi ska hantera de nödvändiga förändringarna i lönesättning för att få fler att söka sig till vården, fler att stanna kvar och så många som möjligt att vidareutbilda sig. Men tystnaden är total.

Så kunde jag fortsätta. På område efter område borde vi söka svar. Ibland gemensamt, ibland i konflikt – precis som politik och demokrati ska vara. Men det är som om frågorna är för stora, svaren för svåra att finna och de befintliga strukturerna för cementerade för att förändras.

Risken finns att om vi inte ens försöker, om vi inte vågar berätta även om svåra avvägningar, så kommer andra att komma med egna lösningar. Sannolikt kommer de att vara både förenklade och förljugna. Men i brist på annat politiskt ledarskap kommer människor att lyssna på dem.

Sjukvårdens framtid måste lyftas på alla nivåer i politiken. Tystnad är grogrund för än mer av kritik mot etablissemanget.