Psykisk ohälsa är den nya folksjukdomen. Det är oklart varför det egentligen blivit så. Kanske beror det på att psykisk ohälsa varit så tabubelagt att man valt att inte vända sig till sjukvården. Kanske beror det på förändringar i samhället. Kanske spelar helt andra faktorer in. Det som är uppenbart är att vi befinner oss i något som kan liknas vid en epidemisk utveckling av den psykiska ohälsan.

Speciellt oroande är det att så många unga drabbas. Barn och unga idag är mer utsatta än någonsin. Och köerna till vården växer.

Synen på vad som är sjukt och vad som ska göras är fortfarande en del i en stuprörsfabrik. Olika stuprör tar hand om olika saker. Är du riktigt dålig behöver du akut hjälp. Måste du ha hjälp att hantera din vardag kommer en annan klinik in. Får din psykiska ohälsa också följder för din fysiska hälsa blir det än fler, var och en specialister på just sin del. Alldeles för ofta saknas helhetssynen på människan, på hennes möjligheter, utmaningar och problem.

Inte minst gäller det i gränsen mellan det som är regionens ansvar och det som är kommunernas.

För när det kommer till barn finns de i skolan. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har arbetat med olika projekt som ska försöka möta barnen så tidigt som möjligt. Det har handlat om hur skolorna ska se och upptäcka barn som inte mår bra, och hur man kan hantera denna ohälsa genom möten och behandling, både inom skolan och genom landstingen.

Men tänk om vi egentligen tänker fel, om vi hela tiden väljer att plåstra om det som är skadat, istället för att försöka förebygga så plåstren inte ska behövas så ofta. Hur skulle en skola se ut, där den psykiska ohälsan minimerades genom en medveten strategi för att ge eleverna de bästa möjligheterna att både lära och leva.

Under lång tid har skolans uppdrag förändrats. En grov generalisering ser ut så här: Från lärare med stort L som med auktoritet undervisade från katedern, till lärare som ska vara som en kamrat i lärandet som eleven själv ska hantera. Tänk om denna förändring är ett skäl till att allt fler barn mår dåligt? Att bristen på vägledning, struktur och förväntningar snarare skapar förvirring än självständiga och fritt tänkande unga individer.

Tänk om det är så att fler barn skulle behöva den tydlighet som fanns i skolan förr. Där läraren var Lärare, tydlig men med auktoritet! Där det var självklart med ordning och reda, inte bara i klassrummet utan i skolan. Där det fanns tydliga regler, normer och kunskap som förmedlades från vuxenvärlden till barnen, helt enkelt därför att det är en av vuxenvärldens viktigaste uppgifter.

Är det möjligt att rätten att vara barn, inte handlar om att alltid öka barnets valfrihet utifrån ett vuxenperspektiv, utan att vi vuxna istället ger det en fast ram inom vilken det fungerar att växa och bli en trygg människa? Hur många killar med autismspektradiagnoser skulle då klara skolan bättre? Hur många ADD-tjejer skulle både ses och synas?

Vi har aldrig haft det så bra som idag, aldrig mått bättre. Ändå är det fler än någonsin som bär på en psykisk ohälsa. Det kommer inte att fungera med plåster i längden. Vi måste börja fundera i helt nya banor.

Anna Ågerfalk (L)

Oppositionsråd Region Örebro Län