I en film som sprids på Facebook har man de senaste dagarna kunnat se en maskin som tar blodprov ur en ven i armen. Maskinen analyserar blodkärlen med fler perspektiv än människan och det blir sannolikt färre fel. Fortfarande sitter en människan där för att byta provrör, men snart kan nog hela blodprovstagningen bli automatiserad. Vi kommer till vårdcentralen, sticker in armen i en maskin och går därifrån med proven tagna, så perfekt det går att göra.

Är det bra? Effektiviteten kommer säkert att öka. Säkerheten likaså. Färre fel ger mindre smärta. Men är det bra?

Jag kommer osökt att tänka på det under en diskussion om allmänläkarna på våra vårdcentraler. Deras arbetsuppgifter förändras ständigt. De senaste åren har mycket handlat om att läkarna bara ska ta hand om de mer komplicerade fallen. Det finns andra medarbetare som kan hantera resten.

Denna förändring innebär saker som man ibland inte tänker på. Är läkaren, allmänläkaren eller den husläkare som ännu inte finns i Örebro län, i första hand en specialist på specifika sjukdomar? Eller finns det andra dimensioner inom vården av människor som vi måste tänka på?

Vilken syn har vi på människan? Är vi maskiner som kan och ska repareras genom teknik och medicinering? Eller finns det andra saker inom oss som också spelar roll för livskvalitet, livsglädje och hälsa?

En bra allmänläkare, liksom en bra distriktsjuksköterska eller någon av de andra medarbetarna på vårdcentralen, ser dig som människa. Som en hel människa, där sjukdomen bara är en del av det som är du. Kanske leder det till att det som du söker för, den diagnos du tror dig ha, inte alls är det du blir behandlad för eftersom läkaren kan se bakom ytan. Läkaren ser dig, känner dig och känner till dig. Den smärta du känner kanske är lika mycket psykologi och själ, som medicin och kropp.

Under lång tid har många läkare sökt sig till den typen av arbete, just för att de vill och kan se hela människan och behandla hela människan. På samma sätt är det med exempelvis distriktssjuksköterskan. Men nu förändras det när kunskaper, teknik och mediciner utvecklas allt mer inom alla yrkeskategorier.

Jag är inte teknikfientlig, snarare tvärsom. Jag tror att de kunskaper vi ständigt förvärvar inom vårdområdet kommer att leda till ett bättre liv för många fler. Vi ska bejaka utveckling och framsteg. Men vi måste hela tiden sätta människan i centrum.

På TV kan man ibland se filmer som försöker beskriva framtiden. Till exempel om hur vi som sjuka läggs i en maskin som scannar oss och reparerar oss. Sedan är allt bra och vi går lyckliga ut i livet.

Men tänk om det inte är så enkelt. Tänk om den där reparationen av det fysiska, alltid måste följas av en omsorg om det själsliga. Tänk om vård alltid också måste vara omsorg, omsorg om hela människan och våra funderingar om livet.

Vi ska vara glada och stolta över alla de framsteg som görs inom det medicinska området. Vi ska veta att vården alltid bedrivs med de bästa tillgängliga vårdmetoderna. Men vi ska också alltid kunna känna trygghet i att vi bemöts som hela människor, med en historia, en nutid och en framtid.

Där är allmänläkaren och distriktsjuksköterskans uppdrag ovärdeliga.

Anna Ågerfalk (L)
Oppositionsråd Region Örebro län