Vem tillhör vår sista tid?
Onsdag 26 januari 2022
Björn Natthiko Lindeblad var dödsdömd. Själv kunde han få hjälp att sätta stopp innan döendet blev för plågsamt, precis som han en gång hjälpt sin döende far.
Den palliativa vården och omsorgen behöver tveklöst stärkas i Sverige – döende, svårt lidande människor behöver all den smärtlindring, tid och empati vi kan ge. Men för några få av oss lindrar ingen palliation i världen när döden närmar sig.
Vem tillhör vår sista tid? Frågan är komplex och rymmer många frågor kring självbestämmande och värdighet. Därför förtjänar den att tas på största allvar.
Allt fler länder i Europa har infört någon form av dödshjälp, framför allt med läkarassistans. I Oregon och andra amerikanska stater kan människor med terminal sjukdom efter noggrant övervägande och samtal med läkare få ett läkemedel utskrivet att sedan ta själv.
Är då dagens svenska lagstiftning tillräcklig? För att kunna svara på frågan behöver vi förutsättningslöst studera erfarenheterna från andra länder. Då kan vi klargöra om assisterat döende bör tillåtas i Sverige, eller om det är fel väg att gå.
Assisterat döende är mycket svårt att beröra, men det är ingen ursäkt för att vi makthavare ska ducka för ämnet. Låt oss tillsätta en gedigen, parlamentarisk utredning som förutsättningslöst och med stor försiktighet närmar sig denna fråga. Tiden är inne för att vi ska se över döendets politiska villkor – beröringsskräck hjälper inte då vi alla kommer möta slutet förr eller senare. Var och en ska få vara lika mycket människa den sista dagen i livet som vi var den första.
Lina Nordquist (L)
social- och sjukvårdspolitisk talesperson
Willhelm Sundman (L)
oppositionsråd i Region Örebro län