Det är kommunsektorns uppgift att reda ut sin ekonomi

Sveriges offentliga skuldsättning är bland de lägsta i världen. Dock sker nu en förskjutning, där statens andel av skuldsättningen minskar samtidigt som kommunsektorns ökar. Kommunernas skulder uppgår till drygt 600 miljarder kronor och regionernas närmar sig 100 miljarder kronor.

År efter år har de ekonomiska förutsättningarna för kommunsektorns verksamhet kraftigt försämrats. Inflationen har lett till stora prisökningar inom välfärdens verksamheter. För att dämpa inflationen har Riksbanken höjt räntan, vilket har pressat kommunerna och regionerna ännu mer, eftersom de är skuldsatta. Men framför allt skenar pensionskostnaderna.

Att dessa kostnader ökar så markant beror på att många kommuner och regioner måste räkna upp pensionerna med inflationen. Det här påverkar regionerna mer än kommunerna eftersom de har fler anställda med höga löner och förmånsbestämd pension. Samtidigt kan det här inte komma som en nyhet – kommuner och regioner som nu måste avsätta enorma summor till sina pensionsförbindelser har själva valt det här alternativet.

Det skapar sällan stora rubriker att debattera kommunala redovisningsmodeller eller pensionsförvaltningsstukturer. Effekten av beslut på det här området märks så långt fram i tiden att frågan oftast kan kännas som en abstraktion. Eller mer cyniskt: något som framtiden får oroa sig över. Nu är framtiden här och utan tvekan ser det rätt oroligt ut för flera kommuner och regioner vars pensionsförbindelser växer okontrollerat. För att göra en lång historia kort kan man sammanfatta berättelsen om den kommunala sektorns pensionshaveri med ett årtal: 1998.

Under 1970 och 1980-talen sköt antalet offentligt anställda i höjden, vilket påverkade pensionsåtaganden och skulder. Pensionsavtalen var helt förmånsbestämda och samordnade med den allmänna pensionen. Samtidigt fanns inga bestämda regler för hur pensionsskulden skulle redovisas. Frågan utreddes flera gånger, då det var uppenbart att pensionsskulden vuxit till en börda, samtidigt som den inte synliggjordes i redovisningen.

Lösningen blev till slut en blandmodell som klöv pensionsskulden i två delar. Pensionsåtaganden intjänade efter 1998 skulle redovisas som en avsättning på balansräkningens skuldsida. Pensionsåtaganden intjänade före 1998 skulle däremot redovisas som en ansvarsförbindelse i balansräkningen och belastade därmed inte soliditet och eget kapital.

Kommuner och regioner fick alltså en sorts respit genom att de inte behövde redovisa stora delar av pensionsskulden i bokslutets resultat, vilket gjorde att balanserna såg bättre ut än vad de var. Tanken var här att man skulle hantera sin skuld utan att behöva göra stora nedskärningar. Vilket flera kommuner och regioner verkar ha struntat i. Och nu kommer smällen.

De kommuner och regioner som har återlånat sina pensionsavsättningar till investeringar har nu bara en skuld som ökar i takt med inflationen, inga avsättningar. De som själva förvaltat sina pensionsmedel för att dopa resultatredovisningen får nu se röda siffror när börsen inte gått som tänkt. De som däremot har gjort det kloka valet att sätta av sina pensioner hos en pensionsförvaltare eller stiftelse står relativt oberörda, då tidigare överskott täcker upp för konjunktursvängningar.

Det är lätt att vara efterklok, men att ropa på staten och be om hjälp när man själv satt sig i situationen är inte bara infantilt, det hotar det kommunala självstyret. Det är kommunsektorns uppgift att reda ut sin ekonomi, inte statens. För även om ingen egentligen har brutit mot några lagar så hade det varit bättre att säkra kommuner och regioners ekonomi på äldre dagar.

Willhelm Sundman

oppositionsråd i Region Örebro län (L)