Det måste finnas tid att tala i vården

Sedan 2001 finns inte ett enda år där män inte har haft mer än dubbelt så hög risk för fullbordat suicid. Ser man på statistiken mellan kommuner i länet blir bilden än mer dyster.

Inom en kommun som Hällefors är skillnaden mellan män och kvinnor som väljer att avsluta sina liv fem gånger så stor. Kommunen är dock inte unik i de här siffrorna och sett över landet finns ett entydigt bekymrande tillägg förutom geografi, och det är demografi. Mer specifikt är det åldern på dessa män som sticker ut.

Generellt har män en högre risk för suicid, men det är något som händer när de passerar in i åldersgruppen 85 och äldre. Här ökar siffran något absurt och könsskillnaderna mellan kvinnor och män går från det dubbla till det mångdubbla och vissa år, som 2020, redovisar Socialstyrelsen en tio gånger så stor skillnad nationellt. Frågan vi måste ställa oss är om det här acceptabelt, och om inte, vad vi kan göra.

Att män, och särskilt många äldre män, väljer den här vägen att sluta sitt liv måste få större uppmärksamhet och åtgärdas. Anledningarna till fenomenet är många, men vi vet vilka faktorer som ökar risken, samt vilka metoder som kan minska den. Vi behöver bara arbeta medvetet och bryta många skadliga föreställningar som finns om, och hos, män gällande psykisk ohälsa. Det kommer kräva tid men vi måste tala om det.

Flera av dem som tar sitt liv har det senaste året haft kontakt med sjukvården. Hade tid funnits för läkare att återkommande träffa personen som dennes fasta läkarkontakt på vårdcentralen kunde riskfaktorer och förändringar i beteende lättare plockats upp. På samma sätt om det hade funnits mer tid för alla olika vårdprofessioner att samtala och visa medmänsklighet hade det blivit lättare för den som sluter sin sorg inom sig att öppna upp.

Bristen på personal och ett allt för administrativt krävande primärvårdssystem förhindrar dock att det här kan bli verklighet över en natt. Det kommer krävas stora reformer och omstruktureringar inom sjukvården innan vi ser en förändring. Region Örebro läns stora underskott gör läget än mer besvärligt, men det ger oss även en möjlighet att nu se över och lägga om vården att på allvar röra sig mot en mer nära vård.

Myndigheten för vårdanalys pekade så sent som i mars på att det finns få synliga effekter från arbetet med nära vård. Mycket att hänt på strategisk nivå men nere i verksamheterna märks ingen förändringar av. Vidare menar de att primärvården behöver utvecklas, men att vårdcentralerna saknar resurser för att kunna prioritera ett sådant arbete. Troligen kommer det fortsätta se ut så här så länge det saknas politik vilja och mod att förändra.

Därför måste vi nu våga lägga om resurser till primärvården och se över de regelverk som styr vårdcentralerna i Region Örebro län. Det måste bli enklare att starta och driva en vårdcentral och vi får inte överösa vår personal med administrativa uppgifter som tar tid från att möta människor i behov av hjälp.

Ingen har trots allt dött av att det funnits för lite tid för politiskt pappersarbete. Kan vi säga det samma om de valt att lämna oss?

Willhelm Sundman (L)

Oppositionsråd, Region Örebro län