Inte läge att klämma åt primärvården ännu hårdare

Regionerna står inför enorma ekonomiska utmaningar. Nästan allt som kunde gå snett har gjort så, och det under en väldigt kort period. Inflation, kompetensbrist, skenande läkemedelskostnader, stigande räntor, pensionssmäll, ja krisen är ett faktum. Men när man trodde att detta äntligen skulle leda till den omstrukturering inom sjukvården som utredning efter utredning ropat efter så kommer beskeden: primärvården ska spara.

I tider av ekonomiska svårigheter måste självfallet alla verksamheter se över sina utgifter. Men det måste ske med en medvetenhet om vilka resultat detta kommer att ge, inte bara om vilka kostnader man slipper. Primärvården är den del av sjukvården i Sverige som är mest eftersatt, om det råder inga tvivel. Vågar man inte styra om resurserna nu, från den dyra sjukhusvården till den nära vården, så finns risk för att sjukvården i Sverige fortsätter sin kräftgång med ökande kostnader, vårdköer och utebliven vård.

Samtliga utredningar, från Göran Stiernstedts ”Effektiv vård” 2016 till Anna Nergårdhs ”God och nära vård” 2021, lyfter hur primärvården måste ha bättre förutsättningar för att kunna ge rätt vård på rätt vårdnivå. Det här bör inte vara en nyhet för någon som följt den svenska sjukvårdsdebatten de senaste tio åren. Ändå kommer nyhetsinslag från bland annat Region Värmland om att det just är vårdcentralerna som får stänga när skattekronorna sinar. Samma sak ser ut att bli lösningen i min egen hemregion Region Örebro län, där primärvården troligen kommer att bli än mer otillgänglig.

Det är nästan som att alla dessa hyllmeter av statliga utredningar kring sjukvården försvinner ur det allmänna medvetandet så fort de har publicerats. Det är oklart varför, men det är uppenbart att de publikationer som innehåller stora delar av lösningen för att på riktigt förbättra sjukvården i Sverige ligger kvar på samma plats, orörda och bortglömda.

Trots detta har primärvården, genom vårdcentralerna och den samverkande nära vården, enormt mycket att bidra med. Grundläggande för att minska behovet av vård som kan undvikas är tillit och trygghet för patienterna i att de får den vård de behöver, samtidigt som vårdens medarbetare har god kännedom om dem som de vårdar och ansvarar för. För värdet i vården skapas inte av ”bra” produktionssiffror, utan i mötet mellan människor. Skulle någon tveka kring det kan man påminna sig om att 100 procent av patienterna inom svensk sjukvård faktiskt är människor.

Eller för att citera Anna Nergårdhs betänkande (SOU 2020:19): ”Kanske är det just samspelet mellan den enskilde, dess sammanhang och hälso- och sjukvårdens och de medarbetare som finns där som är det viktiga. Som måste fungera, och bygga på ömsesidig tilltro och förtroende. Systemets uppgift är att ge goda förutsättningar för det mötet. Vi hoppas att våra förslag kan vara steg på vägen för det. I utvecklingen av en modern, jämlik, tillgänglig och effektiv hälso- och sjukvård, med en stark och adekvat resurssatt primärvård som bas.” Det går kanske inte att formulera det bättre än så.

Man ska ha stor respekt för att flera regioner det här året, och säkerligen även kommande år, behöver fatta svåra beslut för att garantera sjukvård till sina och andra regioners invånare. Däremot måste de här besluten tas med insikt i vilka utmaningar sjukvården stod inför även före den nuvarande krisen. Annars kommer vi bara att gå runt i cirklar, med en fortsatt underfinansierad primärvård, brist på allmänläkare, högre vårdtyngd på sjukhusen och en glesbygd där kommande generationer tror att berättelser om en vårdcentral i kommunen är en skröna.

En stark uppmaning till alla Sveriges regioner är därför att slå vakt om primärvården. Vi vet att det är där skon klämmer i sjukvårdssystemet. Nu är inte läge att klämma åt den delen ännu hårdare.

Willhelm Sundman (L)

Oppositionsråd, Region Örebro län