Konst är yttrandefrihet – måste få väcka känslor

Guernica. En av Pablo Picassos mest kända tavlor, skapad 1937. Ett minnesmärke över den baskiska staden med samma namn som under det spanska inbördeskriget förstördes genom nazityskt bombflyg av de spanska fascisterna. En reproduktion av tavlan finns idag på FN:s högkvarter i New York, men inför ett möte om invasionen av Irak år 2003 täcktes målningen över med ett skynke, varför?

Konsten har sina epoker. Tycke, smak och stil förändras med tiden och olika generationer har sina egna tankar om hur skapandet ska ta form. Konsten är inte alltid vacker, utan avspeglar mer en känsla som skaparen vill förmedla. Det är med den bakgrunden vi ska se på de tavlor och konstverk som besmyckar det offentliga rummet, att kreatören vill säga oss något. När konst då plockas ner, täcks över eller göms undan är det därför inte en fråga om inredning, utan ett sätt att tysta det fria ordet.

Man får tycka att en tavla är ful. Det har vi nog alla tyckt någon gång. Men det är något annat att anse en tavla inte vara lämplig att visa. För det är inte en obetydlig handling. Ett samhälle som står upp för demokratiska värderingar om konstnärlig frihet och yttrandefrihet måste stå starkt och stå emot när det kommer påtryckningar från allmänheten om att viss konst skall plockas ned. Tyvärr är det ett uppdrag som Region Örebro län misslyckats med.

Vad som väcker känslor och vad vi som personer anser vara anständigt är högst individuellt. Klagomål och åsikter kring konst är en självklar del av det demokratiska samtalet. Men när nu kritik mot en tavla av Mona Huss-Walin lett till att konsthandläggarna i regionen valt att censurera den offentliga konsten och hitta nya, mindre upprörande alster att bepryda väggarna med har det gått för långt.

Nu är Huss-Walins tavla ”Det finns plats”, sannerligen ingen Guernica, men trots detta är den ett uttryck för något som skaparen vill förmedla. Det finns mycket i bildsättningen som går att fundera kring eller ifrågasätta. Man kan fundera på varför två tigrar bevakar en flicka som målar eller en stor papegoja som hänger i taket, men att det i bakgrunden skymtar en grov, knappt märkbar, sketch på en kvinna som föder är det minst anmärkningsvärda. För Region Örebro län gick dock gränsen där.

Naket, oavsett hur abstrakt, är inget som är passande mellan sjukhusens fyra väggar. Det ter sig märkligt att en organisation som behandlar den mänskliga kroppen anser att just gränsen ska gå vid nakenhet gällande konsten. Vidare kan man ifrågasätta om dessa personer som anser tavlan vara olämplig har frångått att notera hur ”Befriaren” i Henry Allards park saknar underkläder. Kanske vill de att skulpturen ”Balans” i Örebro Stadspark skyler sina bröst. Men oavsett det befängda i att dra gränsen vid naket leder den här inställningen till en obehaglig framtid för den offentliga konsten i regionen.

Om nakenhetens olämplighet är ett giltigt argument gällande vad som får visas och inte, vilka andra skildringar ska kunna förbjudas på olämplighetens grund? Det finns troligen besökare i regionens lokaler som är emot en icke-normativ sexuell läggning. Betyder det att allt som porträtterar samkönad kärlek ska bort? Troligen finns även starka åsikter gällande religiösa symboler hos länets invånare, men ska det innebära att davidsstjärnan inte längre får finnas med i motiven?

Svaret för alla som har en demokratisk ryggrad måste utan tvekan vara nej. Vi ska inte censurera, mörklägga eller förhindra den konstnärliga friheten i naiva försöka att gå alla till mötes. Konst måste få uppröra, beröra och väcka känslor. Det bör inte vara en diskussionsfråga i ett fritt, demokratiskt land.

Willhelm Sundman (L)

oppositionsråd, Region Örebro län